En kontrastrik och tolerant förort

Bergshamra skulle kunna beskrivas som en lantlolla klädd i både färgstark turban, bakåtvänd keps, folkdräkt och toppluva. Till ytan en slumrande förort, en småtöntig lantis. Men hon har många olika identiteter och man kan undra om något håller på att hända mitt framför ögonen på oss? Det får tiden, men framför allt människorna utvisa.

Bergshamra torg kan avskräcka vem som helst vid första anblicken. Betongplattor omgivna av grå huskroppar. Och som plikten bjuder; Konsum, bibliotek, apotek och videobutik. Ett café har vågat öppna och det har något svenskt, lantligt och otrendigt över sig med starka inslag av exotism. Vaniljhjärtan och thaimat samsas med etiopisk dadelkaka och äppelpaj. Ägarinnan ler vänligt och byter från flytande ryska till felfri svenska. Turkiska gubbar dricker espresso, unga mammor med hippa barnvagnar sörplar latte. Studenternas påtår sinar aldrig och pensionärerna dricker på bit och fat. Ibland är det sorgligt tomt. Det här stället beskriver Bergshamra utan att försöka: opretentiöst, kontrastrikt, tolerant och lite bortglömt.

De sjutusenfyrahundra personer som bor här erkänner sig sällan som de Solna-bor de faktiskt är. Nej, de bor i Bergshamra! En förstad med stora mått av bykänsla där det är svårt att inte stöta på en bekant när man sneddar över torget. På några minuter har du lämnat den lilla cement- och betongöken som centrumtorget utgör och befinner dig mitt i skog eller intill vatten – åt vilket håll du än går. Bergshamra har förnämt sällskap åt alla väderstreck: skön natur, slottsmiljö, universitet, båtbryggor och vackra trädgårdar.

Men hur är det att komma från en annan världsdel och landa här?

På Café Ro syns ofta Susannah, en 39-årig smal australiensiska med många fräknar på näsan, ögon av obestämbar grön-blå-brun färg och kort cendréfärgat hår. Bergshamrabo sedan två år och en positiv, glad och stark kvinna som bär på sin sex månader gamla baby Aisha.

Hon kom till Stockholm från Sydney första gången i mitten av december 1999 och fann staden magisk – snötäckt, julpyntad och med en vänlig atmosfär. Detta i kontrast till den amerikanske man som utförde arbetsintervjun och frågade varför i hela världen hon skulle lämna Australien för att komma hit?! Hon skakar på huvudet, muttrar och slevar i sig av äppelpajen. Bergshamra är  som en liten by och ”The Place to be”, hon sammanfattar det som grönt, vänligt och varmt.

På sin breda australiensiska ger hon Sverige och svenskarna många komplimanger. Hon nämner särskilt vänligheten mot barn och utlänningar, i synnerhet mot australiensare! När hon berättar var hon kommer ifrån möts hon ständigt av stora leenden och intresserade frågor, något som den tyske maken inte alls upplever.

Men det är ingen komplimang när hon säger att vi svenskar sällan vill beklaga oss.  

 – Visst, ibland kan det vara bra att offra något för det goda i ett större sammanhang. Men att ständigt gå som katten kring het gröt och undvika konflikt i stället för att säga vad man tycker rakt ut... Ni vill inte göra väsen av er – även om det kunde ändra saker till det bättre!

Nära torget finns ett annat exempel på tolerans och kontrast. Den lokala puben och restaurangen More är haket dit alla kan komma som de är, både de som tar sin dagliga dos öl och de som strömmar till när det är fredagsdisco. Vid bardisken kan lokala mc-knuttar hänga sida vid sida med eritreaner och iranier; kanske inte i livligt samspråk, men i fredlig samvaro i alla fall. Den yngre generationen på dansgolvet tittar inte snett på ett par berusade 60-åringar i ett hörn som ömsom omslingrar varandra i passionerade kyssar, ömsom grälar och tittar demonstrativt åt varsitt håll. Vissa kvällar samlar det här stället många festsugna och en del udda existenser. Andra kvällar drar det en entusiastisk och hängiven musikpublik till sina konsertkvällar med etnomusik. Och här det händer ibland att Bergshamrabon Osore får människor att fnissa och frusta bara genom att släppa loss sitt bullrande och smittande skratt. 

Han är en 53-årig högstadielärare i engelska med rötterna i Kenya, en lugn och eftertänksam man med några grå stråk i det välansade skägget. Han har tidigare bott tolv år i USA och lämnade Nairobi 1984. Hans första starka Sverige-minne är hur han satt på tunnelbanetåget från Bergshamra in till stan. Det var så otroligt tyst ombord! En stark kontrast både till Kenya och USA. Men han gillar Bergshamra –det känns som en avlägsen liten ort trots sin närhet till city. Han tycker att stället kunde användas som modell när man tittar på en fungerande integration av invandrare.

Liksom Susannah talar han om svenskarnas konflikträdsla. Han kritiserar det svenska skolsystemet där eleverna ibland luras att tro att de verkligen kan ett ämne. Bara för att lärarna är rädda att såra någon med sanningen! Sverige får också en känga, när det gäller att ta tillvara på invandrarnas yrkeskunskaper:

– Det råder skriande brist i vissa yrkesgrupper och det går utbildade invandrare med goda kvalifikationer utan jobb.

Bergshamra har också två prunkande kolonistugeområden. På Tivoliudden ligger små stugor med söta egennamn, välkrattade grusgångar, blommiga gardinkappor och vinbärsbuskar. Här kan du uppleva total idyll, nynna på Sjösalavals och berusas av söta dofter från blommor och nybakt sockerkaka. Runt hörnet ligger mc-klubben Stubborn, en nagel i ögat på somliga. Taubevisan byts raskt ut mot Born to be wild. Inga gardinkappor här inte. Fönstren är försedda med galler.

Nästa anhalt, Café Sjöstugan, ligger inbäddat i grönska vid Brunnsviken. En berså, en brygga, hembakade bullar, omaka koppar, knarrande trägolv, små trånga prång med kunder som aldrig tycks vilja gå hem. I ett hörn sitter Mahvash i sin röda vadderade jacka, hon ser välklädd ut bland svettiga långfärdsskrinnare och avkopplade fikare. Denna 45-åriga iranska har vackert, tjockt, svart hår i page, levande bruna ögon och ett varmt leende. Det är svårt att föreställa sig den mödosamma väg som lett henne dit hon är idag. Mahvash arbetar idag som IT-konsult och hon lämnade Teheran 1983.

– Det var mitt i den lyckligaste tiden i mitt liv, jag levde totalt i nuet utan bekymmer om framtiden. Men som oliktänkande fick jag inte studera vidare på universitetet eller arbeta statligt. Och sedan kom den dagen då kompisar i huset arresterades och försvann och jag visste att under tortyr kunde de ange mig, de visste ju var jag bodde. Till slut fick jag inte jobba och kunde inte längre försörja mig.

En strapatsrik flykt tog henne och maken till före detta Sovjetunionen. Under fem år bodde de i Uzbekistan, Azerbajdzjan, Vitryssland och Ryssland. De lärde sig snabbt ryska och studerade journalistik, sida vid sida med vanliga sovjetiska studenter på universitetet. Så när de kom till Sverige 1990 och hamnade i vad hon beskriver som ”u-landsklassen” på SFI, Svenska För Invandrare, blev hon chockad.

– De diskriminerade oss och delade upp oss klassvis utan att se till vilka kunskaper vi redan hade. Jag kunde fyra språk och är en bildad person och ändå förväntades jag lära mig hur jag skulle läsa i telefonkatalogen, sköta tvättstugan och städa! Och studielitteraturen handlade bara om yrken som städare, busschaufför och vårdbiträde, det fanns inga välutbildade personer i boken. Men i den andra klassen, ”i-landsklassen”, som fördes på en högre nivå fanns en amerikansk analfabet…

Hon suckar uppgivet.

Det tog fyra år på Komvux för att komma in på universitetet. Hon led. Hon tycker att hon kostade staten onödiga pengar. Hon kämpade. Många andra i samma situation orkade inte och resignerade i rollerna som taxichaufförer och städare. Läkare och andra välutbildade människor – Mahvash djupa ögon blixtrar av ilska mot systemet! Arbetsförmedlingen som inte kunde ge några konkreta råd om hur hon skulle få ett jobb, bara tala om vilken kurs hon kunde fortsätta med efter den hon snart skulle avsluta.

Hon tvekar till tanken att bo kvar i Sverige resten av livet. Ändå är Bergshamra hennes hemstad. Det borde bli en förebild för hela samhället tycker hon, även om det fortfarande finns fördomar bland vissa. Men för barnen här finns inga konstiga namn och språk säger hon.

Studentområdet Kungshamra har en vitaliserande effekt. Studenter från hela världen samsas i korridorerna och en del blir kvar, de flyttar tvärs över gatan eller några kvarter bort när studierna är avklarade. Rullatorerna har inte tagit över på Vårdcentralen eller apoteket, här söker också unga människor bot för sina krämpor. Och kanske är det ungdomarna och barnen som iklädda keps, turban och folkdräkt som kommer att väcka Bergshamra en dag? Denna vanliga, ovanliga Stockholmsförort. Men det är möjligt att de gillar vad de ser och låter henne slumra vidare.

SIRPA FRANZÉN