|
För fem år sedan, - den 23 maj 1999 - stod jag här
på denna plats, men på en annan trappa, Den röda Sjöstuga som då försvann, hade ursprungligen varit hönshus och bykstuga. Så blev det trädgårdsmästarboställe där 5 barn växte upp. 1954 hyrdes det ut först som sommarställe och sedan permanentbostad. I mitten på 90-talet blev det ALU-projekt och ett uppskattat kafé. Och 1999 öppnade vi vårt Kafé Sjöstugan. Men i februari i år satt vi här en kall och mörk
natt, bara ett par dagar efter branden och nästan på dagen tre månader
innan vi skulle ha femårskalas, och mindes vår Sjöstuga. Snön låg vit
och isen bar över Brunnsviken. Rök och eldslågor flammade fortfarande
upp ur ruinerna. Men av Sjöstugan fanns bara skorstenssockeln kvar. Och så
våra minnen. Så här skrev vår andra Annika dagen efter branden. ”När
jag blundar ser jag Sjöstugans ytterdörr framför mig .Jag öppnar och hör
det välbekanta skramlet från handtaget. Så fort man öppnat kommer den
där speciella sjöstugedoften. Det luktar bullar, ALLTID. Jag känner hur
det känns i fötterna när jag kliver in i serveringen, det mjuka lite
gungande golvet. På väggen till höger hänger invigningstalet. Det är
alltid så ljust i rummen. Vackert, harmoniskt. Jag gråter. Det finns
inte mer” Det vi tänkte på och saknade denna sorgliga och stilla
februarinatt var mammas fina handmålade skåp och Annikas barndomsskänk,
ett par fyndade sommarsandaler, kära koppar och två nybakade väldigt
lyckade sportlovspajer. Och så Regina Beyers 20 utställda målningar. Vårt
välfyllda fotoalbum, med femårs samlad dokumentation. Och så undrade vi
när elden tog blommorna. Blåklockan och den rosa pelargonen som överlevt
vintern och börjat blomma. Vi saknade stockrosorna och ringblommorna runt
huset. Och oroade oss över den svedda tallen och granen. Men tallen
kommer att överleva. Hur det går för granen vet vi inte. Våra konkreta
och fysiska minnen idag av Sjöstugan är porslinsskärvor och en sotsvart
kastrull. Aldrig kommer vi att glömma hur svart det kan bli av brand, hur
det luktar. Och hur tomt det kan kännas. Men vi kommer heller aldrig att
glömma alla er som hela tiden har stöttat och peppat oss! Tack till alla er för ovärderligt stöd. All uppmuntran från alla Bergshamrabor i postkön och på Konsum och stöduttalanden från Skolstyrelsen, Bergshamra för Alla och Haga-Brunnsvikens Vänner. Men vi har också fått stöd och mejl ända från Globen, Vasastan, Täby och Sollentuna. Tack till alla er som skrivit hälsningar i våra
utlagda gästböcker. I dag kan vi kalla dem solidaritetsböcker. Att vår Sjöstuga också är er Sjöstuga, att det
inte bara är vi som saknat och minns har vi känt och det syns också
tydligt i böckerna. Ni berättar hur ni fikat i sorg och i glädje. Och
vi minns alla vardagar men också dop, bröllop, begravningar och födelsedagskalas. Två ord återkommer ständigt i böckerna. Det är
HOPPAS och BYGGA UPP. Och som Martin skrev i vår bok ” Hus kan man bränna
ner men inte idéer och engagemang” Därför står jag här igen, på en ny trappa, vid
ett annorlunda hus och håller invigningstal för det blåa Kafé Sjöstugan.
Jag har alltid drömt om ett blått hus. Men jag hade inte tänkt mig att
jag skulle få det på det här sättet. Det skulle inte se ut så här
heller. Och går jag ut på bryggan och vänder mig om så får jag
fortfarande en chock. Men det är absolut rätt blå färg. Det är min blåa
färg. Inför denna invigning har vi fått en grundlig
repetition i att starta kafé. Men vi har också lärt oss en massa nytt.
Ledmotivet i mitt förra tal var bokstaven K. Som i Kvinnor, Kakor, Kaffe
Det blev Kafé. Sen kom Kravmärkt, Kultur, Kurser, Kul och så Kundkrets
och Kontaktplats. Nu kan vi lägga till ett K som i Kokvagn. Vi har lärt
oss att backa med kokvagn och hur man släpar ned 300 liter vatten till
den. Tack Tony och Bergshamra Scoutkår för lånet. Vad hade utekaféerna
varit utan knappsoppan? Vi har också lärt oss att våga ringa alla
kommunens tjänstemän och politiker, höga som låga. Ringa pressen, försäkringsfolket
samt fatta snabba beslut. Vi har lärt oss rita kök från grunden enligt
hälsovårdsregler. Hitta bra hantverkare. Försöka vara byggledare om än
något struliga sådana. Till förra kaféstarten hade vi lärt oss skilja på
watt och volt, mätarskåp och elcentraler. Nu har vi utökat kunskapen
med elanslutningspunkter. Min Tacklista är lång. Jag vågar knappt göra den
för jag kommer säkert att glömma att nämna någon. Det är inte min
mening, men förlåt på förhand. Här kommer ett försök Tack för alla brev och mejl vi fått Tack alla leverantörer för bidrag till det första utekafét. Och tack till familjen Lövström för veden till
kokvagnen. Tack Skanska och särskilt Tomas för barackerna. Tack Solnavatten och Mellberg. Tack NCC och Fisken för gräv, jord och grus. Tack till Terrence för skyltar och annat praktiskt. Tack Glenn för allt. Tack Torkel, Catharina och Cilla. Tack Elisabet för alla kardemummakakor, målade lister och oljade bord. Tack Lina för bullarna. Tack till alla andra som bakat och bidragit Tack för alla koppar, fat, stolar och trädgårdssoffan och annat som vi fått Tack Eva för trädgårdshjälp och Sassa för gräsklippning Tack Viveca och Kerstin för all städhjälp och
diskande Tack alla politiker från höger till vänster som dragit i olika trådar så att allt gått så fort och bra som det gjort. Och ett särskilt tack till Lars och Hans och Bergshamra för alla. Tack alla tjänstemän som snabbt mött oss och hjälpt till med tillstånd och annat. Tack alla hantverkare som ställt upp på kort varsel
och som stått ut med att vi ändrat oss hela tiden. Särskilt tack till
Snickar-Jonas. Tack till storebror Peter som satt upp alla hyllor. Tack mamma för att vi fått låna ditt kök hela
tiden. Det var vår värmestuga den första hemska dagen och sedan har vi
kokat knappsoppan där. Och förlåt tillmina barn för att jag alltid
pratat i telefon! Ännu en gång tack till alla jag inte nämnt. Nytt hus, likadana bullar, skrev någon i
solidaritetsböckerna. Det har vi idag bara 112 dagar efter branden. Det
är ett provisoriskt hus. Men det är ett provisorium som kan stå ett tag
medan vi försöker lösa finanserna för att bygga ett hus. Och visst jag
får fortfarande en chock, när jag vänder mig om och ser huset från
bryggan. Men det är rätt blå färg. Och jag är väldigt glad över vår
fina trappa. Och jag blir ännu gladare när jag kommer in i köket. Det
är mycket bättre och effektivare. Och det är också godkänt av hälsovårdsnämnden. Och vi har fått vackrare assietter nu och massor av
koppar och fat. Tack för det! En blomma har kommit tillbaks från gamla Sjöstugan.
Ett blombarn, ett skott, som någon nupit och som vi nu fått en planta
av. Det är en gul lyckoklöver från den röda Sjöstugan och den har vi
planterat i den sotiga kastrullen som nu står på trappen till den blåa
Sjöstugan. Den står där som ett tecken på vår överlevnad och att vi
nu ser framåt.. Också konstnären Regina Beyer fortsätter att måla
och nu visar vi återigen hennes verk här. Och redan på lördag har vi gräskronekurs mellan klockan 10 och 16 Vi har idag ett nytt hus med likadana bullar. För
som sagt: Hus kan man bränna ner men inte idéer och engagemang. Och vi hoppas att ni ska behålla ert engagemang för
Sjöstugan, allas vårt kafé, och hjälpa oss att fylla det med
Bergshamraandan. Hålla kvar den byaanda som tidningarna så imponerats
av. Vi hoppas att vi tillsammans med er också i framtiden kan fylla Sjöstugan med filosofi och musik, konst och konsthantverk, aktiviteter och tankar. Vi vill försöka fortsätta att vara en mötesplats som doftar nybakta bullar och är fylld av liv, kultur och glädje! Härmed förklarar jag blåa Kafé Sjöstugan öppnat!
/Annika Malmsten
|